Jag bor i Sverige och har en fru som är skriven i Norge. För oss har det varit naturligt att vara i båda länderna. Idag är det en otäck känsla att vara i Norge då man känner sig misstänkliggjord och utpekad som en lägre människa.
När jag har följt presskonferenser från den Norska regeringen och de har pratat om att det är viktigt att Norrmän tar hand om varandra, sin familj och bryr sig om varandra så är det alltid exkludert oss som har familjer på båda sidorna av gränsen. Känslan har varit att vi är som romer/zigenare förr i tiden som sågs som lägre stående människor vars behov inte har någon betydelse. Jag har hört berättelser från Norrmän som har svensk äkta partner som fryses ut på sina arbetsplatser och som får förminskande kränkande frågor på grund av att partnern är svensk. Norges strategi sätter helt riktigt människors liv i fokus men samtidigt berövar norges strategi den mest elemäntära mänskliga rättighet och behov vi har, att träffa dem vi älskar och håller av, även om det är inom familjen. Familjen är helig och betyder allt för många människor. För många så är familjen det enda vi har i tider av oroligheter och krig.
Att någon ska ses som spetälsk bara för att den personen har en annan nationalitet samtidigt som det är helt fritt för familjer inom och utanför Oslo och andra ställen att mötas och ta hand om varandra är så otroligt sorgligt. Vi har en gräns på 160 mil mellan Norge och Sverige. Vi är väldigt lika som människor och var har sammansvetsats under hundratals år med kärlek, arbete och handel. När jag studerade så fick jag höra om mittnordensamarbetet och tyckte mycket om känslan av att Norge och Sverige skulle öka samarbetet och närvaron mellan varandra. Idag har jag tappat hoppet för att ett sånt samarbete ens ska vara möjligt eller önskvärt. Allt är tappat och förlorat i och med att inte ens familjer har kunnat vara hos varandra på ett någorlund naturligt sätt även i pandemin. Vi som bor och lever i två länder vet om alla risker och vi är extremt försiktiga. Jag har själv arbetat hemifrån sedan i mars för att jag förstår det ansvar jag behöver ta. Önskan är att om man har ett negativt test och försäkrar sin försiktighet så ska tråden finnas kvar mellan länderna. Tråden som finns mellan Norge och Sverige nu är väldigt skör och jag är rädd att mycket har gått förlorat redan. Låt oss som har en fast bostad för att uppehålla oss under karantäntiden få bli männskor igen i både Norge och Sverige.
När jag har följt presskonferenser från den Norska regeringen och de har pratat om att det är viktigt att Norrmän tar hand om varandra, sin familj och bryr sig om varandra så är det alltid exkludert oss som har familjer på båda sidorna av gränsen. Känslan har varit att vi är som romer/zigenare förr i tiden som sågs som lägre stående människor vars behov inte har någon betydelse. Jag har hört berättelser från Norrmän som har svensk äkta partner som fryses ut på sina arbetsplatser och som får förminskande kränkande frågor på grund av att partnern är svensk. Norges strategi sätter helt riktigt människors liv i fokus men samtidigt berövar norges strategi den mest elemäntära mänskliga rättighet och behov vi har, att träffa dem vi älskar och håller av, även om det är inom familjen. Familjen är helig och betyder allt för många människor. För många så är familjen det enda vi har i tider av oroligheter och krig.
Att någon ska ses som spetälsk bara för att den personen har en annan nationalitet samtidigt som det är helt fritt för familjer inom och utanför Oslo och andra ställen att mötas och ta hand om varandra är så otroligt sorgligt. Vi har en gräns på 160 mil mellan Norge och Sverige. Vi är väldigt lika som människor och var har sammansvetsats under hundratals år med kärlek, arbete och handel. När jag studerade så fick jag höra om mittnordensamarbetet och tyckte mycket om känslan av att Norge och Sverige skulle öka samarbetet och närvaron mellan varandra. Idag har jag tappat hoppet för att ett sånt samarbete ens ska vara möjligt eller önskvärt. Allt är tappat och förlorat i och med att inte ens familjer har kunnat vara hos varandra på ett någorlund naturligt sätt även i pandemin. Vi som bor och lever i två länder vet om alla risker och vi är extremt försiktiga. Jag har själv arbetat hemifrån sedan i mars för att jag förstår det ansvar jag behöver ta. Önskan är att om man har ett negativt test och försäkrar sin försiktighet så ska tråden finnas kvar mellan länderna. Tråden som finns mellan Norge och Sverige nu är väldigt skör och jag är rädd att mycket har gått förlorat redan. Låt oss som har en fast bostad för att uppehålla oss under karantäntiden få bli männskor igen i både Norge och Sverige.